Igår var det återigen dags för mig att prova på en av Live Its fantastiska upplevelser med Drömjobbet. Dagen som jag hade längtat efter i flera veckor hade äntligen kommit. Det var dags för min absoluta drömupplevelse: fallskärmshopp.
Redan när jag var cirka 18 år gammal och min bästa kompis fick ett fallskärmshopp i födelsedagspresent bestämde jag mig för att en dag frivilligt hoppa ut från ett fullt fungerande flygplan, och idag var det äntligen dags. Fotografen Viktor kom och hämtade upp mig runt klockan 9 på morgonen, och sedan bar det av.
Väl framme möttes vi av ett glatt gäng fallskärmshoppare som redan var uppe och packade fallskärmar, fixade planet och stod i. Stämningen var hög och trots att jag är lite höjdrädd kände jag mig konstigt nog lugnare än någonsin. Höjdrädslan var som bortblåst, och den syntes inte till på hela dagen.
Efter smärre väderproblem och en stunds väntan var det äntligen dags. Jag drog på mig overallen, mössan och glasögonen och kände mig taggad till tusen. Rickard, min fantastiska tandempilot, drog på mig en tandemsele och gick igenom hur allt skulle gå till; vi skulle klättra in i planet, sätta oss till rätta, flyga upp till 4000 meters höjd och sedan hoppa ut genom hålet i planets sida, falla fritt cirka 45 sekunder för att sedan på 1500 meters höjd rycka ut fallskärmen och sväva ner till landningsfältet.
Vi trängde oss in i planet med 22 andra hoppglada människor och sedan var det dags. ”Nu finns det bara en väg ner” hörde jag någon säga, och mitt glada pirr i magen växte. Jag kikade ut genom rutan och det kändes helt overkligt att se marken flera kilometer under sig.
15 minuter senare var vi på hopphöjd. Jag såg hur alla, en efter en, hoppade ut. Plötsligt var JAG där, hängde utanför planet, och föll.
Det är svårt att beskriva känslan, och jag har svårt att finna ord, men det var underbart. Helt fantastiskt. Allt gick så fort, men ändå kändes 45 sekunder som en hel evighet. Plötsligt var vi på draghöjd och Rickard drog ut fallskärmen. Vi svävade några minuter, cirka tusen meter över marken, vilket var en hel upplevelse i sig.
Nere på marken kom glädjeruset igen. Jag hade gjort det! Jag hade hoppat fallskärm!!! Efter många kramar och en diplomutdelning vände jag mig till fotografen Viktor med ett brett leende. Han log tillbaka och bestämde sig på plats för att hoppa han också!
Hela bilresan hem satt vi och pratade om hur grymt det var att hoppa fallskärm. Det har varit en fantastisk dag, och inte bara en, utan två, drömmar hade gått i uppfyllelse.